måndag 11 februari 2013

Men dö nån gång!

Första gången jag öppnade Kung Oidipus var på 188:an på väg hem. Det var ingen bra idé då jag snabbt insåg att det krävs koncentration och framför allt, en stol som inte skakar hit och dit. Texten är skriven med ett gammalt språk: gamla ord, gamla meningsbyggnader, gamla uttryck, tja, kanske för att berättelsen är just det, gammal. Men när ja läser sådana här texter som är skrivna på detta sätt tänker jag också: fint. Inte bara gammalt men fint också, för det är det ju. Gammalt är oftast fint.

Kung Oidipus är en mycket intressant och hemsk berättelse. De spännande debattliknande konversationerna effektiviserade min syretillförsel om ni förstår vad jag menar. Ett flertal tragedier och hemska, motbjudande upptäckter, allt detta komprimerat i mindre än hundra sidor. Jag var alltid lika spänd om vad som skulle hända på nästa sida.

Kören däremot, var inte så spännande. Om ja ska vara ärlig vandrade mina tankar iväg varje gång deras 'kommentarer' fyllde sidan.

Det är en speciell sak som jag alltid undrat över när det gäller sådana här antika myter och berättelser, varför dör de aldrig? Eller rättare sagt, hur blir vissa karaktärer så gamla? Livsstandarden var ju inte den bästa på den tiden. Livslängden var väl någonstans vid tjugo? Ändå står det urgamla skruttiga gubbar på torg och skriker på kungar. Jag antar att livslängden var en av det där mystiska sakerna som bara fanns i sagor, såsom cykloper, jättebläckfiskar och trehövdade hundar.

1 kommentar:

  1. Bra tanke detta om livslängden! Och det visar sig att vi ofta gör just det misstaget, att tro att den genomsnittliga livslängden (som var mycket kortare i antikens Grekland än i dagens Sverige t.ex) med den livslängd man kunde komma upp i. Genomsnittligt kort livslängd har ofta mest att göra med en katastrofalt hög barnadödlighet, barn som dör före två års ålder eller så. Men om den genomsnittliga livslängden är säg 45 år, så betyder det ju inte att det inte fanns några 50, 60 eller 70åringar på gatorna. De var inte lika många som nu - men visst fanns de. Och särskilt, förstås, i samhällets toppskikt (där ju de texter som finns bevarade utspelar sig...). Så det är inte så konstigt som man skulle kunna tro med den åldrige Teresias och andra gamlingar.

    Jag kan hålla med dig om körbitarna - de är ju verkligen inte så rafflande och hårdkoncentrerade som dialogerna. Det var inte en händelse att vi inte läste körpartier utan dialoger när vi jobbade med texten på lektionen! Samtidigt HAR de där kördelarna poänger och skapar sammanhang och motbilder på ett intressant sätt. Men dialogpartierna är pang på rödbetan - och det gillar jag!

    SvaraRadera