Första gången jag öppnade Kung Oidipus var på 188:an på väg hem. Det var ingen bra idé då jag snabbt insåg att det krävs koncentration och framför allt, en stol som inte skakar hit och dit. Texten är skriven med ett gammalt språk: gamla ord, gamla meningsbyggnader, gamla uttryck, tja, kanske för att berättelsen är just det, gammal. Men när ja läser sådana här texter som är skrivna på detta sätt tänker jag också: fint. Inte bara gammalt men fint också, för det är det ju. Gammalt är oftast fint.
Kung Oidipus är en mycket intressant och hemsk berättelse. De spännande debattliknande konversationerna effektiviserade min syretillförsel om ni förstår vad jag menar. Ett flertal tragedier och hemska, motbjudande upptäckter, allt detta komprimerat i mindre än hundra sidor. Jag var alltid lika spänd om vad som skulle hända på nästa sida.
Kören däremot, var inte så spännande. Om ja ska vara ärlig vandrade mina tankar iväg varje gång deras 'kommentarer' fyllde sidan.
Det är en speciell sak som jag alltid undrat över när det gäller sådana här antika myter och berättelser, varför dör de aldrig? Eller rättare sagt, hur blir vissa karaktärer så gamla? Livsstandarden var ju inte den bästa på den tiden. Livslängden var väl någonstans vid tjugo? Ändå står det urgamla skruttiga gubbar på torg och skriker på kungar. Jag antar att livslängden var en av det där mystiska sakerna som bara fanns i sagor, såsom cykloper, jättebläckfiskar och trehövdade hundar.
