Blattesvenskan - en oslipad diamant eller en 'blatte-varning?'

Oslipad är den ju. Blattesvenskan alltså. Den är hård, robust och ganska trubbig (men ändå spetstig på något sätt), precis som en oslipad diamant. Men vem är det som talar med denna sociolekt egentligen? Ett kort svar som oftast är för kort är blattara. Alltså unga medborgare med invandrarbakgrund. Men denna sociolekt stannar inte där. Den omsluter mer än bara individer med svart hår och bruna ögon. Den finns i stan liksom i förorterna och det finns inga krav att uppfylla för att kunna tala med denna sociolekt.

Attityden till blattesvenskan är inte den bästa direkt. Många ser den som en 'blatte-varning' vid t.ex. jobb intervjuer och ansökanden om lån. Den kan framkalla fördomar hos intervjuaren eller åhöraren som leder till att individen blir orättvist behandlad och stämplad. Stämplad. Det är vad man blir när man talar blattesvenska. En ful orättvist stämpel mitt på pannan. En stämpel som säger "hej! Jag är kriminell och inkompetent och jag dyrkar Allah."

Men trots alla fördomar och rasistiska åsikter som omringar denna sociolekt, har den ändå en god roll i samhället. Dessa människor som talar blattesvenska känner någon form av koherens. Någon stans i havet av blonda huvuden och fördomsfulla sinnen har de ändå sin plats. Ingen kan ta ifrån dem deras sätt att kommunicera, deras sätt att uttrycka sig, deras blattesvenska.

Men dö nån gång!

Första gången jag öppnade Kung Oidipus var på 188:an på väg hem. Det var ingen bra idé då jag snabbt insåg att det krävs koncentration och framför allt, en stol som inte skakar hit och dit. Texten är skriven med ett gammalt språk: gamla ord, gamla meningsbyggnader, gamla uttryck, tja, kanske för att berättelsen är just det, gammal. Men när ja läser sådana här texter som är skrivna på detta sätt tänker jag också: fint. Inte bara gammalt men fint också, för det är det ju. Gammalt är oftast fint.

Kung Oidipus är en mycket intressant och hemsk berättelse. De spännande debattliknande konversationerna effektiviserade min syretillförsel om ni förstår vad jag menar. Ett flertal tragedier och hemska, motbjudande upptäckter, allt detta komprimerat i mindre än hundra sidor. Jag var alltid lika spänd om vad som skulle hända på nästa sida.

Kören däremot, var inte så spännande. Om ja ska vara ärlig vandrade mina tankar iväg varje gång deras 'kommentarer' fyllde sidan.

Det är en speciell sak som jag alltid undrat över när det gäller sådana här antika myter och berättelser, varför dör de aldrig? Eller rättare sagt, hur blir vissa karaktärer så gamla? Livsstandarden var ju inte den bästa på den tiden. Livslängden var väl någonstans vid tjugo? Ändå står det urgamla skruttiga gubbar på torg och skriker på kungar. Jag antar att livslängden var en av det där mystiska sakerna som bara fanns i sagor, såsom cykloper, jättebläckfiskar och trehövdade hundar.